Tänder ljus för Niklas, idag skulle han ha fyllt 9 år, sjunger en sång i huvudet och gråter några tårar, tänker så mycket på dig, varje dag!

Det går fortfarande inte att förstå, jag vill inte förstå, vill inte tro!

Fick ett litet psykbryt imorse, RAcing stripes gick på tvn, såg slutet och jag tycker den är sorglig i vanliga fall men nu var den ju ännu värre, tänkte på Niklas som inte kan tävla mer.  Några tårar trillade då!

Sen vid middagen kom nästa psykbryt, jag vill inte, jag kan inte, bla bla bla.... drygt att höra från dom gamla! Men men det tillhör jobbet inget jag kan göra något åt!

Har haft en dryg otursdag idag, först imorse kvaddade jag en kaffekopp, den bara föll ur händerna på mig och innan jag hann säga flaggstångsknoppsputsargesäll låg  den i tusen bitar på golvet, vid frukosten blev ett ägg lidande, slant ur näven på mig också, efter middagen halkade ett halvt paket strösocker ur näven och rann ut på bänken! *suck*

Åkte sedan med mamma för att kolla på Mys och Helens match, som dom faktiskt vann med 5-3 (4-3 om ni frågar My)

Helen nätade i sista matchminuten vilket Mysan uppenbarligen missade,

annars var matchen ok, bättre än den förra jag såg, en sak som stör mig är att man berömmer minsta lilla bollkontakt! WHYYY?!?!?!

Klart att man ska ha beröm, alla ska ha beröm, när man gör något bra ska man ha beröm, likförbaskat som att man ska ha bannor och förslag på hur man kan göra istället när man gör något rent uppåt väggarna galet!

Gör om och gör rätt typ, haha!

Tex om du som ytterback bryter bollen, tar kontroll över bollen men slår tillbaka den till motståndarna, ska man ha beröm då? För vad? För att du bröt bollen och avstyrde ett anfall??? Sure bacon, för att du inte kan slå en passning rätt? Hell no!

Varför är flickor över lag i så stort behov av beröm och uppmärksamhet? Varför måste de flesta flickor alltid höra att de är duktiga, och speciellt på en fotbollsplan?!

Jag diskuterade bland annat detta med en annan tränare, dels det och varför kan man inte som seniorspelare slå en ordentlig passning? Bör man inte kunna kräva att man kan slå en passning som kommer dit den ska av en fotbollsspelare som spelat i 10 år? Vi gör det med pojkar! Men varför är det så annorlunda med flickor?

Jo för vi ställer inga krav, det ställa oftast inga krav på flicklag! En flicka i 14 års-åldern har väl lika stor förmåga att klara av krav som en pojke?! När börjar det skilja sig?!

Varför?

Jajja nog funderat, har en morgontur imorgon igen!

See ya wouldnt wanna be ya!

Har väldigt många tankar och funderingar angående sorg, och givetvis ställer min underbara Moster L upp och svarar!

Fick en bra pratstund med henne nu ikväll!

Hon sa bland annat att man inte ska beklaga sorgen, för sorgen hjälper oss att bearbeta, att man i så fall kan beklaga vad som hände.

Så har jag aldrig sett på det innan men nu förstår jag precis hur hon menar.

Moster L förlorade sin äldste son för 4 år sedan,  hon om någon vet vad man går igenom, kanske inte hur sorgen känns eftersom det är olika för alla, hon förstår på ett helt annat sätt än vad jag gör.

Jag har inte förlorat ett barn, jag har förlorat två kusiner, som jag sörjer fruktansvärt mycket, och just nu sörjer jag båda två nästan lika mycket, men jag kan aldrig förstå eller veta hur det känns att förlora ett barn.

Anyhow.....

nu påbörjar jag min 3:e jobbehelg på raken, djupa suckar! 9-18 imorgon och 6.45-15 på söndag, hua mig vad jag kommer vara trött, sover inte så bra på nätterna heller, kommer i säng för sent och så vidare.

Idag har Filip och jag varit hos morfar, där var också morfars flickvän och hennes barnbarn som är fyra dagar äldre än Filip.

De leker så fint så jag kan bara hoppas att Filips värsta "hårdhänta" period är över, att han är det mot oss kan man hantera, vi är vuxna, men när han är det mot andra barn blir det så fel.

Hittade även förklaringen till att Filip har varit så gnällig sista veckan, 3 små pluttiga riskorn tittade fram i munnen på honom! No wonder!

Seee ya - wouldnt wanna be ya!

I måndags fick jag en oerhörd chock när mamma ringde med ett tråkigt besked, så här utspelade sig samtalet:

mamma: jag har ett tråkigt besked, Niklas har kraschat.

jag: jaha? (vaddå det har han gjort innan ju tänkte jag)

mamma: det är illa

jag: jaha (typ brutna armar och ben någon fraktur på revbenen)

mamma: iza det är riktigt illa, han är på akuten i ystad nu dem vet inte hur det går.

Sen dog min mobil. Mamma var på väg in till Lund för att hämta My och Rickard som varit på bio.

Vid kanse kvart över nio ringde My från Ystad och sa att han var borta, eller rättare sagt hon snyftade fram det halvt hysterisk!

Jag blev så chockad, stum, sen cyklade jag ner till pappa, och berätta för pappa och Linus, bröt ihop helt i pappas famn, sen gick han några varv i trädgården, förbannad och ledsen!

Jag är fortfarande helt stum!

För 4 år sedan förlorade jag och mina syskon en kusin uppe i småland i en olycka, han blev elva. Jag trodde inte att man skulle bli glad igen, men det blev man och nu huggs man jämns med marken igen.

Och jag tänker på familjen, på mina andra kusiner min faster och på Niklas, hur är det mäjligt?

Två veckor innan Mys student för 4 år sedan sade jag till mamma att det var något som kändes konstigt i magen, jag hade en känsla av att studenten inte skulle bli som vi trodde. Och det blev den inte heller för våra kära släktingar från Småland kom inte ner pga olyckan en dryg vecka innan.

För två veckor sedan sa jag till My att jag hade en hemsk känsla i magen, något som inte riktigt stämde. Och så  händer detta.

Jag har haft den känslan en gång emellan dessa olyckorna, och då körde Mysan och krockade på väg till träningen!

Hur kan man återuppleva samma sak  om och om igen?

Jag sa till mamma att det känns så overkligt att det ska hända igen!?! Att det KAN ske sådan hemska olyckor två gånger inom en släkt? Dock ingift och så men ändå!

JAg bölar och gråter, är bitter och sur, hur kan det få hända ett barn? Niklas? Nä??

Jag kan inte fatta det. det är rent bisarrt!

Alla mina tankar går till min faster och mina kusiner och resten av släktingarna. Att gå igenom detta en gång till känns oerhjört tungt, när Robert dog var jag förkrossad, hade hemska mardrömmar och kunde knappt sova.

Nu gråter jag ofta, jag grät i sömnen hela natten i Måndags, jag är bitter och sur, tycker det känns för jävligt att gå till jobb.

Plus att jag har idag har varit hos tandläkaren, gick därifrån med en tand mindre, blödande mun och blödande plånbok! suck. Men det var väl värt det i längden.

Har tagit lite värktabletter så att jag ska kunna sova!

det här finns bara inte, det händer inte oss, mig dem igen?!

Vad är det för mening med detta?